Föga anade överste Kurtz att hans strategiska reträtt tidigare mot eldarerna skulle orsaka ännu en spricka i den front han hamrat ut så genialiskt de tidigare veckorna. Den omgrupperingsplats han tidigare rekat för återhämtning och vård av skadade visade sig nu blivit en kläckningsplats för tyranider från Karybdisarméns horder.
Kurtz var nu inte en man som backade för utmaningen (även om det nu snabbt blivit allt färre platser för hans trasiga armé att retirera till). Mitt i området låg fiendens födslokammare och snabbt styrde han sina trupper mot dessa mål. Vad han ännu inte visste, trots att horder av tyranider föll för kulor o kanoner, var att på en sådan plats skulle tyraniderna försvara sig till sista gen.
Efter vad som tycktes vara en ren massaker på de hemska vidundren fann sig Kurtz ändå till slut tvungen att ge upp då han varken kunde nå sina förråd i utkanten av området eller de äggläggningplatser som tyraniderna skapat i hans frånvaro.
Frågan som flera av hans mannar muttrade sinsemellan när de återigen fick ge sig av i hastig reträtt var: "hur kommer detta att sluta?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar