Karybdis vs Behemoth

Det var oundvikligt att två hungrande horder på samma planet skulle mötas förr eller senare. Som av en slump möttes de i utkanterna av ruinerna efter staden Vertigox.

Den långvariga svälten gjorde att de inte kände igen varandra som fränder utan istället kastade de sig över varandra i en frenetisk kamp med tänder och klor.

Efter en stunds närstrid drog de sig dock båda tillbaka för att slicka sina sår och slaget avslutades utan att någon sida fått övertaget.

Det brutna trädgårdspartyt

Allt fader Nurgle hade ålagt oss var att anlägga en trädgård. Föga anade Pox the Noxious att en förtrupp tyranider hade spanat in ruinstaden. Anfallet kom västerifrån, med de nedgående solarna i ryggen. Tyraniderna marscherade upp för den höga kullen där bastionen var belägen och Nurgles tjänare gick raskt till motanfall för att skydda sitt pågående trädgårdsarbete.

Olyckligtvis fanns föga de kunde göra i de närkamper som snabbt skapades kring kullen. Drivande sporemines hindrade nurgletrupperna att samordna sina insatser och när två grupper genestealers flankade slagfältet förbyttes motanfallet till en ren slakt. När solarna väl gått ned fanns inga av Nurgles tjänare kvar på slagfältet. Trädgårdspartyt var brutalt avslutat.

En försmak av hunger

Demonarméns frammarsch hade varit händelselös under den korta tid den sökt Janus II efter ett plats att anlägga fader Nurgles trädgård. Armén hade splittrats upp i sökandet och Pox valde att marschera norrut längs vad som på de imperiska kartorna skulle kallas spåren av den gamla väg 792 mot Gorthmal Hills.

De små mot de små.

I utkanten av ruinerna till Hablonds Hold överfölls så plötsligen Nurgles utsända av en mindre styrka ur Hive Fleet Karybdis. Nurgle gav snabb respons och kastade sig glatt mot fienden.

Miniscule the ridicule's last stand

Tack vare sin robusthet stod de sig länge mot den utsvultna horden, men till sist föll de till föga för den vida överlägsna fienden.När solarna gick ned den natten fanns inte ett spår kvar av Pox´s trädgårdsparty.

Från det djupa mörkret

Ett rop av hunger hade hörsammats och Karybdis vaknade ur sin dvala under resan genom tomheten. Länge hade den färdats och väntat, väntat på släktets kall.

Nu var den äntligen på väg och dess egen hunger vaknade när den såg till vilken plats den inbjudits. Likt en döende asteroidsvärm sänkte sig den väldiga Karybdis ner över Janus II och ansikten vändes uppåt i förtvivlan över den nya farsotens ankomst.